Finlandssvenska läsutmaningen 2017

Har det funnits någon läsutmaning innan 2017, har jag missat något? I alla fall tänker jag gå hand i hand med Yle Kultur hela året och läsa en bok i månaden baserad på deras krav. Jag älskar att ha något som vägleder mig i vad jag ska läsa, det motiverar förvånansvärt mycket, väldigt oväntat, men jag är ju inget om inte en följare. Dessutom drar det in mig i oväntade genren och tvingar mig att läsa böcker jag inte läst än. Till exempel denna månad, då jag bestämde mig för att äntligen läsa Fear and Loathing in Las Vegas, som jag haft stående i min bokhylla sedan ca 2014. Jag är inte säker på varför jag inte läst den än, men jag har för mig att det har mycket att göra med att jag inte tyckte om The Rum Diary, som jag läste för några år sedan. Men alla förtjänar väl en andra chans, här är nu din, Hunter S. Thompson. Detta val var inte alls baserat på faktumet att det var min enda gula bok, nej nej.

typ gul? kommer jag undan med det? #fisvläsutmaningen2017 @ylekultur

A video posted by kajsa viitamäki ♀ (@kajsavi) on

Hela utmaningen kommer nu här under, tillsammans med böcker jag funderat att läsa i samband med månadernas teman!

Januari: En gul bok – Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson
Februari: Något som gör dig upphetsad – The Psychology of Harry Potter av Neil Mulholland (jag är så lustig)
Mars: En levande nobelpristagare – Sula av Toni Morrison
April: En inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn – Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen och/eller Okänd Soldat av Väinö Linna
Maj: Poesi tryckt efter år 2002 – The Princess Saves Herself in this one av Amanda Lovelace och/eller The Anatomy of Being av Shinji Moon
Juni: En fantasybok som inte verkar innehålla några drakar – INGEN ANING ÄN
Juli: En rysk klassiker på minst 500 sidor – Anna Karenina eller War and Peace av Leo Tolstoy
Augusti: En bok som du inte vill att andra ska se dig läsa – Fangirl av Rainbow Rowell
September: En bok från ett antikvariat – Farväl till Vapen av Ernest Hemingway
Oktober: En deckare skriven av en kvinna om du är man, eller skriven av en man om du är kvinna – Misery av Stephen King
November: En bok där författaren har hatt på porträttfotot – INGEN ANING ÄN
December: En bok som en vän rekommenderar – INGEN ANING ÄN

Continue Reading

let’s talk about BOOKS baby let’s talk about maya angelou and ME

Jag har läst massor sedan sommarlovet började, jag har hunnit läsa ut sex böcker sedan i söndags, så därför tänkte jag skriva ett inlägg om böcker och rekommendera några som jag gillat, eftersom jag, precis som Clark Gregg, tycker att det enda bättre än att läsa är att berätta för folk vad de borde läsa.

Och om ni vill kan ni titta in på mitt konto på goodreads för att få kanske lite mer ingående åsikter om några av böckerna, eller om ni vill bli vänner.

Jag tänkte dela upp böckerna i några olika kategorier, så jag kan fast börja med feminism.

DSC_0306

Jag har försökt läsa mer om, ska vi säga, inte vit feminism? Jag vill trots allt vara en intersektionell feminist, och jag känner att för tillfället, medan jag kanske inte menar det, är jag otroligt okunnig då det kommer till kvinnors position utanför Europa. Därmed kommer We Should All Be Feminists och I Am Malala in. We Should All Be Feminists, som är en essä av den afrikanska feministen Chimamanda Ngozi Adichie, handlar i stort sett om hur vi måste uppfostra flickor och pojkar bättre, eftersom könsroller är det som orsakar stora delar av de svårast behandlade delarna i samhällets sexism. Den var väldigt fokuserad på den afrikanska kulturen, och hennes personliga erfarenheter, men också på hur över hela världen kvinnor är i underläge i många saker. Den var intressant, men också väldigt äkta, och petade hål på många ”manliga” argument mot feminismen.

I am Malala, som uppenbarligen handlade om Malala Yousafzai och hennes kamp för flickors rättighet till utbildning, var väldigt rörande. Jag börjar typ gråta sekunden jag måste prata om Malala, så den här boken lästes i total ensamhet för att minimera pinsamheter. Den tog upp många olika saker utöver utbildningsfrågan, bland annat kom det upp mycket om talibanisationen av Pakistan, och om hur kvinnosynen i den delen av landet egentligen inte kan vara på grund av Islam, eftersom Koranen inte säger att kvinnor är sämre än män överhuvudtaget. Detta var intressant, men över allt annat var den lärorik, eftersom jag inte är för stolt för att erkänna att jag är kroniskt okunnig då det kommer till östvärlden och Islam.

Men Explain Things to me, som jag köpte från Shakespeare & co, är samling essäer om feminism och strukturellt kvinnohat i olika delar av världen. Den tar upp många saker som brottsstatistik, och är överlag definitivt facklitteratur. Den är inte rolig att läsa, men den är framför allt lärorik.

DSC_0309

Sen kan jag ta upp lite LGTBQ+, speciellt i dessa tider av nattklubbsskjutningar. Först kan vi ta lite facklitteratur, nämligen Stonewall: The Riots that Sparked the gay revolution, som handlar om Stonewallupproren i New York i 1969. Den är väldigt intressant eftersom den tar fram t.ex. de transexuellas del i det hela, eftersom de ofta glöms bort, *host* Stonewall *host*. I alla fall var det givande att läsa om det som antagligen startade revolutionen för lgtb-personers rättigheter. Och jag skrev ju trots all en 27 sidors essä om Stonewall, man kan väl säga att jag är intresserad av ämnet.

Och en personlig favorit för stunden, Carol. Skriven i början av femtiotalet var den väldigt progressiv, och jag tycker personligen den hade ett av de mest realistiska homosexuella paren jag någonsin läst om. Älskar ju lesbiska kvinnor, den här boken var bäst. Dessutom hade den en väldigt stadig, om rätt vardaglig, handling som man ändå inte tröttnade på. Filmen är också riktigt bra, om jag får säga så själv.

DSC_0311

Jag har endast en klassiker att rekommendera just nu, Kafkas Metamorphosis. En novell som var snabbläst och ganska intressant, men jag ser inte riktigt varför den blivit så stor. Var det på grund av att den var skriven av Kafka? Vem vet. Handlar om en kille som förvandlas till en skalbagge och måste se sin familj arbeta igenom det – man har väl inte riktigt läst något liknande tidigare.

DSC_0312

Jag har läst en del Neil Gaiman, bäst tycker jag om Sandman-serien, men American Gods var verkligen rolig att läsa. Den var jobbig ibland, eftersom språket är lite krångligt och Neil Gaiman verkligen gillar sina konstiga storylines — men helheten var intressant och storyn förhållandevis unik.

Sen, en av mina absoluta favoritförfattare, Gillian Flynn! Egentligen skulle jag vilja rekommendera Dark Places, som är superbra, men den har jag inte hos mig för tillfället, och Sharp Objects var också riktigt bra. Oftast brukar jag inte gilla deckare, jag är inte något stort fan av mysterier, men såsom Flynn sätter upp dem gör mig helt fascinerat galen. Gone Girl tycker jag också om, men Dark Places är myyyycket bättre. Men filmen till Gone Girl är så bra att jag får hjärtklappningar.

DSC_0318

Jag är också väldigt pretentiös, såklart vi ska ta upp lite poesi också. Maya Angelou, som också är en av mina absoluta favoriter. Den här var så mysig, men också ganska samhälleligt vaken? Vet inte riktigt hur jag ska förklara den, men den var kritiskt till olika saker som rasism och sexism och den var annars väldigt äkta i sitt innehåll och väldigt historiskt relevant.

DSC_0324

Sen lite svenskt också. Jag har under en stor del av mina aktivt läsande år varit väldigt kritiskt inställd mot att läsa böcker som inte varit på engelska, och det är först nu i år som jag försökt bryta mig fri från mina dumma inre modeller och försöka mig på lite nordisk litteratur. Jag blev inte besviken då jag började med Min mormor hälsar och säger förlåt, Fredrik Backmans möjligtvis lite mindre kända bok i förhållande till En Man som Heter Ove (som jag inte läst), men jag älskade den här. Elsa, som är sju år gammal och typ världens största Harry Potter-fan, är huvudkaraktären och det är geniunt intressant att läsa från hennes perspektiv, eftersom hon är fängslad i fantasivärlden som hennes mormor berättat om. Dessutom pratar hon mycket om kvalitetslitteratur, som råkar vara sådant publicerat att förlaget Marvel Comics. Kan ni förstå? Jag är ju nästan Elsa. Speciellt då hon bär omkring på en penna bara för att dra bindestreck mellan särskrivna ord.

Jag har den inte på bild, men Kaj Korkea-ahos Onda Boken läste jag ut den här veckan, och den gillade jag väldigt mycket. jag tror det ligger mycket i att jag är ett så stort Pleppotoy-fan, men Kajs böcker är såna jag njutit mycket av. Onda Boken, medan den inte var precis vad jag tänkt mig och inte skrämde mig lika mycket som Gräset är mörkare på andra sidan, var intressant, en bladvändare osv, men framförallt är jag imponerad av hur Kaj binder ihop händelserna i storyn.

DSC_0333

Vem gillar inte en novellsamling? Här kommer en rekommendation som jag stått bakom sedan jag läste den i 2012. Men ja, man ska väl börja i ärlighetens hörn, och till saken hör att jag läste en annan av van Booys böcker, Everything Beautiful Began After, den här veckan, och blev otroligt besviken. Halvvägs genom berättelsen bytte han berättarperspektiv till andra person (som inte fungerar för någon, okej, detta är den enda sanningen) men jag tror att Simon Van Booy måste sluta riff-raffa. Jag vet inte om det gör mig oromantisk, men hans poetiska skrivande fungerar inte i längden. Ibland fick jag en mycket överväldigande känsla av Shia LaBeouf stod över mig medan jag läste, och han skrek ”just do it”, bara för att Van Booy använde ett nytt, oväntat sätt för att beskriva samlag så diskret som möjligt. Jag ville bara att han skulle komma till poängen så att vi alla kunde gå vidare med våra liv.

Därmed fungerade The Secret Lives of People in Love mycket, mycket bättre för mig. En novellsamling ger möjligheten att börja om var tionde sida, och det är något jag kan stöda. Dessutom var historierna mycket växlande, det blev alltså inte till Nicholas Sparks-paradoxen då det känns som att man läser samma sak om och om igen.

DSC_0334

Lite mera Maya Angelou, för att jag är ett fan. Denna bok är total nonfiktion och handlar till stor del om Angelous liv och olika läxor hon vill lära sina döttrar. Och med hennes döttrar menar hon detta, “I gave birth to one child, a son, but I have thousands of daughters. You are Black and White, Jewish and Muslim, Asian, Spanish speaking, Native Americans and Aleut. You are fat and thin and pretty and plain, gay and straight, educated and unlettered, and I am speaking to you all. Here is my offering to you.”

Alltså var jag helt såld. Att läsa Letter to my Daughter är som att bli kramad, det är som att få all bekräftelse man skulle kunna behöva.

DSC_0344

Och till sist, såklart, en serietidning! En absolut favorit för mig är Kelly Sue DeConnick, som har skrivit många olika oneshot-comics för bland annat marvel och DC, men också har skrivit en av de bästa serierna, enligt mig, nämligen Bitch planet! Det är en erkänt feministisk serietidning som tar plats i en dystopisk framtid där icke-kompatibla kvinnor skickas till ett fängelse på en annan planet. Den är svår att förklara, den måste upplevas, så upplev den.

Annat än det ska jag också nämna ovanstående författares make, nämligen Matt Fraction som, med Chip Zdarsky som illustratör, skrivit Sex Criminals. Jag fucking älskar Sex Criminals. Ett par som märker att världen stannar upp då de har sex och börjar råna banker för att betala för huvudkaraktären Susies bibliotek? Jag är med.

Såja! Jag hoppas att någon blivit lite inspirerad till att läsa.

Continue Reading

you have your definition of a hero and I have mine — and mine includes being a lot more aware

Om vi hänger i samma kretsar har ni säkert hört om den senaste chockern i Nick Spencers Captain America-serie. Nämligen:

captain-america-hydra-agent

Det finns många orsaker till att jag, tillsammans med stora delar av fanbasen, är upprörda över detta. För det första, hävdar Spencer att Captain America alltid varit del av Hydra, och för det andra är det här otroligt respektlöst och jag är irrationellt, men ändå inte, ledsen. Steve Rogers var skapad av Joe Simon och Jack Kirby, två judar, under andra världskriget, och han skapades för den enda orsaken att stå upp för den lilla killen, de marginaliserade och förtryckta. Jag menar, herregud, första serietidningen de publicerade om honom har Captain America som sucker punchar Hitler i ansiktet på omslaget – och så kommer den här jävla Nick Spencer och säger att han är del av Hydra.

Om någon inte råkar veta, så är Hydra en fiktiv terroristgrupp som existerar i Marvels universum. Gruppen är hårt knuten med nazisten Red Skull, och är därmed igenkänd som en nynazistisk organisation i de nyaste avengersfilmerna. Alltså är de alla nazister. Vilket betyder att då Captain America säger Hail Hydra så säger han att han är nazist.

captain-america-1

Herregud, Steve Rogers skapades av judiska män för att vara en symbol för frihet och hopp och jämställdhet, han kom till världen för att vara en stöttepelare för människorna som under andra världskriget led under nazismens regim. Även om han bara var en fiktiv superhjälte så skapades han för att vara en symbol, precis som hakkorset – och det var en symbol som sade ganska mycket. Han skapades för att stå upp för det som är rätt och han skapades för att alltid stå upp för den lilla killen och jag är så arg. För att ni kan säga att det bara är temporärt och en chockfaktor som inte kommer hålla, att fansen överreagerar och gör det till en för stor grej, men för guds skull, det är inte mitt fel att Nick Spencer ställde sig och pissade på skaparna till min favorithjältes gravar. Det här går emot precis allting som Captain America skapades för och allt som han stod för, under fyrtiotalet men också under alla år sedan dess. Att göra honom till en nazist är som att säga att nazismen är propaganda för mänskliga rättigheter. Det fungerar inte så.

Continue Reading

Jag har ändå de finaste vännerna

Både Lotta och Anna slog verkliga rekord i känslofyllda julklappar i år, måste jag säga. Lotta, som talat om sina dålig julklappsskills sedan oktober överraskade med att orsaka tårar i mina ögon med detta, vilket är en verklig vinnare i min värld.


Jag är ändå en sucker för vackra ord och hela det där sentimentala tillvägagångssättet fungerar hundraprocentigt för mig, vilket definitivt gjorde detta till en av årets bästa presenter.

Och så har vi Anna, min älskade bästis som bara blir bättre med åren. Jag, som var så nöjd med julklappen jag hittat åt henne (det är inte så komplicerat att köpa något åt henne, det är bara att ta något jag själv också skulle vilja ha, vilket är rätt idiotsäkert), blev ju ganska golvad då hon kommer och är årets babe med min julklapp! Och eftersom vi genast for och kollade Mad Max ser man ju att det lätt var perfekt för mig (oss).


Jag är nog inte den mest känslosamt stabila människan i världen, men om jag blev tårögd så är det inte mitt fel för att min bästis är av bästa kvalitet. Men ja, man ska inte basera sitt liv på materiella saker osv osv men mitt liv är 1000 gånger bättre nu då jag kan se Thor på blu-ray precis när jag vill.

♥♥♥♥

Continue Reading

Eleanor and Park

Vet ni varför jag tyckte om den här boken, även med sitt olyckliga genre? Huvudkaraktärerna är en person av färg och en fet flicka. Alltså, what a time to be alive.

Jag tror alla som någonsin har hängt i någon sorts bokklubbskrets, eller möjligtvis goodreads, eller bara har en blond hippiekompis som gillar hipstersaker som galaxmönster och pastellfärger, har hört om Rainbow Rowell. Jag vet inte vad hennes deal är, jag har inte ens googlat namnet för att se om det där faktiskt är hennes riktiga, gudgivna namn (vilket jag verkligen inte hoppas), men hon har i alla fall skrivit en riktigt okej ungdomsroman.

För mig existerar det definitivt en imperialism inom bokgenret. Jag tycker inte det är orimligt, alla har vi väl saker vi föredrar över andra. Ungdomsromaner råkar ligga längst ner på listan av bokgenren jag kan tänka mig att läsa – skulle jag jämföra bokgenren med musikgenren skulle ungdomsromanen dela sista plats tillsammans med dansbandsmusik och den där ena David Guetta-låten som spelades konstant genom hela sjuan. Jag tycker inte illa om ungdomsromaner för att de alla suger, jag tycker illa om dem för att jag är den specifika målgruppen och boken underskattar mig alltid som person. Då jag läser baksidan på en ungdomsroman går det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända, vilket gör det otroligt antiklimaktiskt att läsa den – vilket är synd, eftersom det, som i alla andra genren, finns guldkorn även bland ungdomsromanerna. Eleanor and Park var ett sådant.

Bokens två huvudkaraktärer är, ni gissade rätt, Eleanor och Park. Eleanor är en rödhårig, tjock flicka som klär sig på ett sätt som kan beskrivas som quirky (sigh, jag vet). Hon kommer från ett fattigt hem och en problematisk familj där styvfadern är allt man inte vill ha i en styvfader. Hon träffas Park på skolbussen, då den enda lediga platsen är bredvid honom. Park, är en asiatisk pojke från ett relativt vanligt hem. Han lever ett tråkigt liv, men efter att han möter Eleanor tar de vartannat kapitel för att berätta deras historia, som sträcker sig över ett helt skolår.

Och jag vet vad ni tänker – låter som en vanlig ungdomsroman. Men det är där ni skulle ha fel! För det första, representation. För det andra, representation. För det tredje, en flicka som läser serietidningar utan att det blir till en grej, och för det fjärde – den är satt på åttiotalet! I Ohama, Nebraska! När var det senast någon brydde sig om Nebraska? Nå, nu är deras femtion minuter av berömmelse i gång.

Jag tyckte om boken just för att faktumet att Eleanor var tjock blev aldrig ett problem? Och att istället för att måla upp äcklig, orealistisk tonårskärlek så är dessa två huvudkaraktärer söta och äkta. Det räckte flera veckor innan de pratade med varandra, och när de äntligen gör det så diskuterar de musik och serietidningar och det är allt ganska pinsamt och stelt, men det är mer på riktigt än något annat jag skulle ha läst om två sextonåringar. Livet kommer i vägen för dem utan att det skapade enormt drama, de gjorde bara sitt bästa och även om det började bra så kan det inte heller alltid sluta bra, vilket de förstår och de hanterar situationerna följaktligen.

Det enda jag kanske skulle ha önskat en förändring till är slutet, eftersom hela sluthändelsen (som var rätt stor, med tanke på bokens tidigare tamhet) tog plats på typ, tio sidor. Vilket inte var tillräckligt. Men jag är inte så besviken över det som jag skulle varit om boken annars inte skulle varit så positivt överraskande. Dessutom tyckte jag om slutet, det var bara för snabbslutfört.

Continue Reading
1 2 3 6