Now I’m holding on for dear life, there’s no way that we could rewind

Jenni och jag for och festade i Helsingfors mellan torsdag och lördag, vilket var väldigt roligt. Vi tog oss friheten att ta den billigaste vägen som möjligt fram-och-tillbaka, nämligen OnniBus, vilket betyder att vi startade kl 14:10 på torsdagen, och satt därefter sju timmar i samma säte och lekte frågeleken om och om igen. Det var förvånansvärt roligt, men till slut var vi nog tvungna att ta en liten paus från varandra och lyssnade på skild musik. Vi kom fram vid niotiden på kvällen, och vi rörde oss genast mot Jennis släktingar, som vänligt nog lät oss bo hos dem de två nätterna vi behövde logi. Och om jag ska beskriva situationen så här: i ett avsnitt av Ted och Kaj-podden sades det att ett tecken på att man är rik i Helsingfors är att man har extra rum. Jennis släktingar hade mer än extra rum – jag kände mig alltså precis som den stereotypiska finlandssvensken då jag bodde med 2000 euros-katter i ett fullt dygn. Livet är vackert. Men på torsdagen hann vi inte med mycket mer än att söka lite mat och sedan köpa chips. Vi hittade dock ett ställe som serverade sjukt god pizza, och vi tog varsin öl/cider och det slutade i att vi nästan brände hela den förhandsbestämda matbudgeten under första kvällen. Nåväl, det var definitivt värt det.

På fredagen blev det shopping, men också extremt effektiv time management, om jag får säga så själv. Vi var färdiga, frukostade och iväg på stan redan kl 10, vi gick till de butiker vi bestämt innan (Jennis favoritskivbutik, Monki, Lush, och en snabbtur till Kicks) och fick redan undan köpet av spårvagnsbiljetter tills eftermiddagen. Vi var alltså on fire, bildligt talat, och kom snabbt tillbaka till lägenheten för att se klart Demetri Martins komedishow på netflix, och för att göra oss klara för konserten! Jenni sminkade mig snyggare, vi bytte om, och sedan kilade vi iväg till Café Rouge för att äta lite lunch innan vi for till hartwall Arena – och som matvalet kvällen innan, var detta en extremt bra idé. Så jävla bra mat. Och billigt.

Vi äventyrade med spårvagnen, tog nian till Böle och sedan följde vi mängden trettonåringar till hartwall arena, där vi köade i en ganska chill timme för att slippa in. Som med alla konserter blev det mycket väntande nu också, men jag skulle nog påstå att det var värt det. Med gott sällskap är allt genomförbart. Vi väntade en redig stund för att få se soundchecken – som var väldigt mysig, med frågestund och allt – och sedan var det vara att vänta på att förbandet skulle börja. Vi hade VIP-biljetter och riktigt bra platser, och detta var första gången jag varit på konsert med sittplats, och jag måste nog säga att det var otroligt bekvämt för väntedelen av kvällen.

Men vi tog oss en cider och x-antal rökpausen innan vi satte oss på våra platser på femte raden.

Förbandet var ett brittiskt band, vid namn Don Broco. Varken Jenni eller jag hade hört om dem tidigare, men vi hade kollat upp dem på spotify innan, och de gjorde oss verkligen inte besvikna. Sångaren hade något som verkade som evig energi, och låtarna var precis i min ballpark, så att säga. Men som Jenni sade, jag tror inte direkt att dessa flockar av boybandsälskande tweens uppskattade musiken, men vad gör det? 5 Seconds of Summer kom ju nog till slut, och det var en riktigt bra show.

Jag är inte den första att utropa mig som ett 5SOS-fan, men konsert är ju konsert och jag hade verkligen roligt. Även om jag endast kunde ca fyra låtar och var, tillsammans med Jenni, äldst i hela stället, så gjorde det inte så mycket. Killarna i bandet är väldigt charmiga, jag tycker om glad musik – det var en hit.

5SOS

Continue Reading

leave this town

Helt sjukt! Jesus kristus alltså, att man får känna människor som har sån här talang, jag är helt ordlös. Så, jag tycker alla ska gå och lyssna på Ellas låt och titta på hennes skithäftiga musikvideo, för hon kommer vara känd någon dag och då kan vi alla säga ”yeah men jag var med från början så ut med alla fake fans”.

Continue Reading