Några ord om demokrati, brexit och idioti

Under dessa tider av Trump och Brexit finner jag enorm frustration i okunnigheten kring skyldigheter inom en demokrati, och jag tänker därmed skriva något om det nu för jag kommer att explodera annars.

En demokrati kan brett beskrivas som en regering av folket, för folket. Det är ett styrelseskick vars politiska makt utgår från medborgarna genom allmänna och fria val, med en konstitution som garanterar grundläggande personliga och politiska rättigheter, rättvisa och oberoende domstolar. Många demokratier delar makten enligt Montesquieus modell för den tredelade makten, som består av den verkställande makten, den lagstiftande makten, och den dömande makten. Orsaken för detta är för att motarbeta maktmissbruk inom den politiska världen. Alla länder tillämpar inte Montesquieus maktdelning, t.ex. flera länder i Norden använder sig av folksuveränitetsprincipen, som innebär att all offentlig makt ska utgå från folkvalda församlingar. Detta betyder att offentlig makt ska utgå från den allmänna viljan – den samlade viljan av alla medborgare i en stat. Finland tillämpar något som kallas semipresidentialism, vilket betyder att vi har en folkvald statschef, men också en parlamentariskt ansvarig regering.

En fungerande, legitim demokrati faststället många rättigheter för sina medborgare, bl.a. pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, och andra sociala och kulturella förmåner. Nuförtiden anses dessa som grundläggande mänskliga rättigheter och spelar stor roll inom organisationer som t.ex. Förenta Nationerna och Europeiska Unionen.

Personligen tänker jag inte mycket på demokratin, jag tänker nästan inte alls på privilegiet jag har som medborgare i ett land som har en förhållandevis fungerande och omfattande demokratisk ledning. Allt detta om allmänna röstningar och yttrandefrihet är saker jag alltid tagit för givet, vilket gör att jag inte uppskattar mina rättigheter lika mycket som jag klagar över mina skyldigheter. När något alltid har varit en självklarhet blir det svårt att fortsätta se det som något fantastiskt och unikt. Till detta finns det både för- och nackdelar, och en självklar nackdel är att man inte inser sin goda position och att se saker ur ett bredare perspektiv blir svårare eftersom man inte kan föreställa sig något man inte har upplevt.

Men en fördel är att vi, som människor, alltid strävar till att förbättra. Man kan se på detta ur olika ögon, man kan tolka det som att vi aldrig är nöjda eller att vi är giriga, men situationen är mer komplex än så. Man kan inte fortsätta att acceptera situationen som den är och anse att den har slutat utvecklas och inte kan bli bättre – som exempel kan vi använda den samkönade äktenskapslagen. För att såklart det var en vinst att lagen gick igenom, det var en vinst för hela landet att lyfta upp de marginaliserade och ge dem något de inte haft tidigare – men var skulle vi vara om vi slutade här? Vi vann en kamp, men det är inte heller slutet. Vi kan inte för evigt leva på denna lag, vi kan inte sätta oss ner och säga, ”Ja, nu får det nog vara bra.” Inte då det fortfarande existerar koncept som tvångssterilisering och sexuellt våld och lönegapet. Vi måste alltid sträva efter förbättring, vi måste alltid kämpa för lösningar och en bättre framtid för alla. Kanske vi aldrig är nöjda, men det kanske inte beror på att vi är giriga.

Och det är demokratin som ger oss den här möjligheten till förbättring, genom medborgarinitiativ, insändare, fri press, och framför allt genom röstning. Det är något som underskattas inför varje valperiod, och det är det största problemet inom organiserad politik. Demokratin vill gynna den enskilda personens röst, och den vill höra allas åsikter, men om man inte röstar ger man inte ens systemet en chans. Därmed, är den enda rösten som är ”fel” den rösten som aldrig skickas in.

Det är här som min ilska kring Brexit-omröstningen kommer in – röstningen om Storbritanniens EU-medlemskap. 52 % av rösterna ville lämna EU, vilket var snäppet mer än de som ville stanna – men endast 74 % av befolkningen hade röstat överhuvudtaget. Efteråt fick man läsa om hur medborgarna i Storbritannien blivit förvånade att folkomröstningen haft verkan, och att de ångrade att de inte hade röstat själva. Det finns många saker man kan undra över här, bland annat om det brittiska parlamentet inte har människornas förtroende eller om folket inte förstod innebörden av att lämna EU, men det största problemet här är att så många försummade att ta del av röstningen, och sedan hade de fräckheten att klaga över resultatet.

Samma problem finner vi nu då folk oroar sig över att Donald Trump kanske blir president, men folk nästan aktivt väljer att inte rösta för att de inte vill rösta för ”det mindre av två onda ting”. Okej, men att inte rösta alls är automatiskt en röst för det större av två onda ting — ingen röst är tekniskt sett automatiskt en halv röst för Donald Trump, som fallet må vara. Sedan kommer argument om att de inte vet hur de ska få information om röstningen och proceduren och olika kandidaters åsikter om olika saker, som om Google inte finns och är bättre än någonsin? Hur ska vi någonsin kunna bli bättre som människor om vi vägrar att till och med göra den enklaste av saker för att fastställa någon sorts möjlighet att påverka? Donlad Trump kanske blir president, och varför det? För att tillräckligt många gick och röstade, och röstade på honom.

Och hela argumentet med att stora bolag och miljonärer och personer som är ”mer” än vanliga människor bestämmer hur allmänna val slutar är helt löjligt, eftersom företag får mindre röster än den vanliga människan, och rika personer får precis lika många röster som den vanliga människan. Men dessa personer som anses som ”mer” än resten av oss vanliga dödliga påverkar val betydande mycket eftersom de alla går och röstar!!!!!!!!!!!

Varför är Sannfinländarna så stora i Finland? För att bara typ hälften av de röstregistrerade människorna i vårt land valde att gå och rösta i Riksdagsvalet!!!!!

Varför är jag arg? Vi är så blindade av ilska för ett system som vi anser inte fungerar för att se att möjligheterna är oändliga bara vi väljer att faktiskt försöka. Jag vet att min generation är generationen av ”lathet” och ”passivitet”, men jag tror inte egentligen att detta är vårt öde, eller ens vår verklighet. Jag tror att min generation är en som kommer göra precis lika mycket skillnad som de som kommit innan oss, men för att göra det måste vi inse att utövningen av våra konstitutionella rättigheter inte bara är ett alternativ men ett måste. Det är en skyldighet. Unga människor måste rösta. Demokratin kanske inte är perfekt, regeringen må vara förargande ibland, men det är kanske inte det som hela saken handlar om. Inom en demokrati är alla medborgare närvarande, och de ses som personer med potential och värde. Varje röst räknas, vilket gör att resultatet blir rättvist och ärligt (förhoppningsvis). Medan inskränkningen av röster är ett riktigt hot mot utförandet av en demokrati, finns det personer i länder som USA och Storbritannien och Finland, som bara väljer att inte ta del av röstningar för att det inte passar in i deras schema. Det här är inte ett fungerande system.

För att citera Malala Yousafzsai, ”Vi inser vikten av våra röster endast när vi tystats.” Låt oss önska att vi aldrig förstår innebörden av hennes ord.

large

Continue Reading

Oscarsgalan 2016: Jag säger inte att det är rasism, men det är rasism

(vi skrev insändare i Samhällslära 5 och jag återbesökte min kritik av Oscarsgalan)

Nu är det Oscarstider igen, spänningen i filmvärlden stiger och plötsligt bryr sig alla om filmer med mer kulturell innebörd. Nomineringarna kom upp den fjortonde januari, men då man tittar djupare i kategorierna är det som att titta ut genom fönstret här i Vasa – det är väldigt, väldigt vitt.

Nu är det andra året i rad som inte ens en människa av färg har nominerats i en enda kategori. Vi kan med ett leende minnas tillbaka till 2014 då Lupita Nyong’o vann bästa kvinnliga biroll, och gick till historien med att bli den första afrikanska skådesspelaren att någonsin vinna en Oscarsstatyett. Är det bara jag, eller känns det lite som att vi inte riktigt hängt med i utvecklingen?

Genom åttioåtta år har bara 13 indier blivit nominerade till en Oscar, alla kategorier inräknade. Endast en asiatisk kvinna har någonsin blivit nominerad för bästa kvinnliga huvudroll; bara fyra latinamerikanska män har blivit nominerade för bästa manliga biroll. Det här är under 88 år, och nu går vi på andra året i rad då alla nominerade är vita. Det känns nästan lite som att jag slöt ögonen och öppnade dem igen fyrtio år tillbaka i tiden – vilket inte ens skulle vara dåligt i detta sammanhang, eftersom det var 500% fler svarta människor nominerade i 1972 än i 2016!

Creed och Straight outta Compton blev båda nominerade… för de vita personerna involverade.

Idris Elba, Tessa Thompson, Will Smith och Michael B. Jordan m.fl. existerar alltså inte i filmvärlden.

Utöver det fortsätter Oscarsgalan i sina klassiska spår med att varje kategori är mansdominerad – utom såklart Best Costume Design, där hela tre kvinnor är nominerade! Sandy Powell är nominerad två gånger, eftersom de inte kunde hitta fler kvinnliga designers. Bästa manus, klippning, filmmusik och visualeffekter är alla kategorier med i stort sett bara vita män som blivit nominerade. Och låt oss inte glömma att endast en kvinna någonsin vunnit för bästa regissör, och då Alejandro G. Iñárritu, den andra mexikanen att någonsin nomineras för bästa regi, vann sin Oscar gick Sean Penn upp på scenen och frågade, “who gave this son of a bitch his green card?”

Det finns ingen respekt för kvinnliga skådesspelare, minoritetsskådesspelare eller människor av färg som försöker klara sig i den vita mannens Hollywood. Och det är ganska synd, för att nu hör vi bara ena sidan av historien.

Continue Reading

Be för de som behöver det, inte bara de som får uppmärksamheten

Det värsta med att vara medveten av ett terrordåd men ändå vara långt ifrån det är den där känslan av hjälplöshet, då man i stort sett bara kan sitta vid TV:n eller datorn och vänta på uppdateringar och mera information. Man kan liksom inte åka dit och räkna dom döda och skadade själv för att få veta, man måste bara vänta tills landet berättar det, vilket gör det här i Paris extra jobbigt med tanke på att det ändå är relativt nära Finland, och vi är ju båda definitivt delar av västvärlden. Men det som jag har tänkt mest på nu under denna sorgliga morgon, är hur detta i stort sett är den första terrorattacken som jag själv faktiskt känt mig hjälplös under. Jag minns inte något från 9/11, och Europa har ändå klarat sig rätt bra så här långt. Så inte bara kommer denna dagen gå till historien som en av de mest tragiska händelserna inom europas gränser någonsin, den kommer också minnas av mig som den första gången jag insåg att sånt här faktiskt händer.

Det är knappast någon hemlighet att vi kommer minnas och höra mycket mer om dessa terrorattacker i Paris än vi någonsin kommer höra om de som tar plats i Mellanöstern, och det är bara så det är. För att samtidigt som detta tog plats i Paris, så var det en självmordsbombning i Libanon och en begravning blev bombad i Bagdad. Både Mexiko och Japan blev drabbad av jordbävningar som platsade 4.3 respektive 7.0 på richterskalan, och allt detta visar att vår värld är väldigt jobbig att bo i. Jordbävningar kan vi inte hjälpa, men tusentals människor var i skottlinjen för dem och ändå hör vi inget om hur det gått där, för att västvärlden kommer alltid att platsa högst upp. Vi kanske förstår att dessa saker händer, och de händer ofta då man räknar med hela världen, men nu måste vi inse att för oss är terrordåd relativt ovanligt tragiska saker medan länder i krig som lever i konstant orolighet är mer än vana. Det skulle inte få vara så.

Medan vi sörjer de döda i Paris måste vi ändå minnas att det existerar en enorm värld utanför Europas gränser som behöver lika mycket stöd som våra egna.

Edit: Okej, men nu måste jag tillägga något till det här inlägget, för jag är rätt sur på människorna som inte kan vara kritiska till situationen. Uppenbarligen så är det som hänt i mellanöstern hemska saker, och vi borde definitivt försöka bli bättre på att bry oss om våra vänner i öst och se till att de får mer uppmärksamhet – det jag inte är okej med är då människor här i Europa och Västvärlden överlag bara bryr sig om terrordåd i andra delar av världen då de vill få Européer att må dåligt över att de sörjer. Om vi ska sätta mer energi på att uppmärksamma krissituationerna utanför Europa, då gör vi det hela tiden och inte bara då det händer något hemskt i Europa och vi måste jämföra tragedier.

För att det som hände i Paris är jämförelsevis väldigt milt om man ser på vad Syrien varit tvungen att gå igenom sedan den arabiska våren, men varför uppmärksammar vi det bara då vi vill dra skam över att det sörjs i delar av världen som har fred? Ni som bryr er så mycket om omvärlden, var var ni då ISIS avrättade människa efter människa eller då Syriska invånare attackerades av kemiska vapen åter och åter igen. Ni visste antagligen inte ens om det, för vi hör inte om dessa saker innan någon annan pekar ut dem i sociala medier, och det är oftast i samband med att något hemskt händer i Europa. Detta betyder att de endast kommer fram då vi ska reducera tragedin som tagit plats mycket närmare oss och därmed också påverkat oss mer.

Tragedi är inte en olympisk sport, vi måste inte välja favoriter.

Ta er bullshit medmänsklighet någon annanstans.

Continue Reading

Flyktingfrågan

Så, detta är knappast något som någon inte är medveten om, men jag tycker det är viktigt att diskutera det sådär väldigt välutbildat och civilt utan att någon drar ner dragkedjan på sin kroppspåse och stiger ut som sin inre Timo Soini. Vilket betyder att man ska börja med att få bakgrunden med den där Vlogbrohtersvideon.

Men för att kunna lösa ett problem, så måste man förstå det, så vi kan börja med lite historia om Syrien.

Syrien har sedan det socialistiska Ba’ath-partiets övertagande i 1970, varit ett något segregerat land. Alawiter, som är en muslimsk sekt, har det jämförelsevis mycket bättre än andra folkgrupper i Syrien, vilket betyder att t.ex. alla stipendier går till alawitiska elever, alawitiska företag får mera kontrakt och stöd från staten, och det finns körfält som endast alawiter får köra i, vilket påminner väldigt mycket om det segregerade samhället i USa under 60-talet. Men den stora skillnaden är att alawiterna är minoriteten. Majoriteten av människorna i Syrien är Sunnimuslimer, och den officiella ståndpunkten för sunnimuslimer om alawiterna är att de har förnekat Islams läror, eftersom de till exempel firar jul och anser inte att be fem gånger om dagen är en nödvändighet. Detta, tillsammans med att de blivit förtryckta i cirka 40 år, ledde till sekteristisk spänning, som under the Arab Spring brast upp. Detta betyder att det Syriska inbördeskriget i grund och botten är en strid mellan en mäktig minoritet och en majoritet som blivit berövade av sina medborgerliga rättigheter. Men det är viktigt att minnas att denna strid inte är på grund av religion.

I snart fem år så har inbördeskriget pågått i Syrien, och en av de största orsakerna till kriget är det som börjat kallas för the Arab Spring, som var en revolutionär våg av ungdomsledda, anti-regeringsprotester och demonstrationer (både våldsamma och ickevåldsamma) som började i tidiga 2011 i Tunisien och spreds genom de arabiska staterna. Orsaken till proteströrelsen var vid sin grund ett uttryck av förbittring för de arabiska diktaturerna, ilska över polisbrutalitet, arbetslöshet, inflation och korruptionen som följde privatiseringen av statliga tillgångar. Det betyder alltså att många av de som protesterade strävade till införingen av en demokratisk stat. Det är dessa protester som eskalerade till inbördeskriget i Syrien, och en av de sakerna som utlöste kriget var då säkerhetsstyrkor sköt på demonstranter och därmed tog livet av flera av dem. Detta satte igång protester över hela nationen som krävde att president Assad skulle avgå, och regeringens användning av våld endast motiverade de protesterande att arbeta emot korruptionen. Våldet trappades upp och landet sjönk in i inbördeskrig då rebellbrigader bildades för att strida emot regeringsstyrkor om kontrollen över städer och landsbygden. Men nu finns det massor av rebellgrupper som alla vill olika saker, och alla rebellgrupper är inte okej med alla rebellgrupper. Det finns rebeller som älskar Al-Qaeda, det finns rebeller som älskar demokratin, det finns alltså inte en enhetlig grupp av rebeller som alla vill samma sak längre, vilket man antagligen hade hoppats att skulle formas under the Arab Spring. Det betyder kort sagt att det inte finns en åsikt mot en åsikt i detta inbördeskrig längre.

I juni, 2013, uppskattades det att 90,000 människor hade blivit dödade i konflikten, och i augusti, 2014, hade det mer än fördubblats till 191,000 – det fortsatte att stiga till 220,000 i mars, 2015, enligt aktivistgrupper och FN.

Sedan början av kriget har det gjorts studier som visar att båda sidorna (regeringen och rebellgrupperna) har begått olika hatbrott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna som krigsbrott, vilka inkluderar, men är inte begränsade till, mord, tortyr, våldtäkter och påtvingade försvinnanden. Dessutom har båda sidornas styrkor anklagats för att använda lidande för civila som krigsmetoder, vilket betyder att de har blockerat tillgången till mat, vatten och hälso- och sjukvårdstjänster. Det är alltså uppenbart att civila, som alltid, har hamnat i skottlinjen och är därmed fortsättningsvis väldigt utsatta av fara. Assads styrkor har dödat väldigt många civila med kemiska vapen, vilket betyder att så många som möjlig har försökt att fly landet för att söka asyl i flera länder i Europa.

Och det är ju här som problemet kommer in, för att som John Green förklarar i videon, har länder i EU en skyldighet att ta emot flyktingar och hjälpa dem, eftersom flyktingar sedan 1951 har haft vissa rättigheter under internationell lag som inkluderar rätten att inte bli tillbakaskickade till sina ursprungsländer om deras säkerhet inte kan garanteras, men också rätt till liv, säkerhet, religionsfrihet, grundskoleutbildning och jämlikt bemötande av skattemyndigheter. Och det är det som många länder i Europa glömmer, för att alla ”glömmer” att göra skillnad på orden migrant och flykting, eftersom vissa fortfarande kallar problemet för immigrantkrisen. Uppenbarligen är det ju inte det, för att inte en enda av de 4 miljoner flyktingarna som kommer från Syrien vill flytta. Ingen av dem vill fly, vilket genast skiljer dem från invandrare eftersom invandrare väljer att förflytta sig i sökande på bättre möjligheter, medan flyktingar tvingas flytta på grund av att deras liv är i fara, ”these are people for whom the denial of asylum as potentially deadly consequences.”

Och då har vi Finland. Lilla, rasistiska Finland, som har ungdomar som får ”dumma infall” och möter bussar av flyktingar iklädda KKK-kåpor och hakkors. Dumma infall likt de som deras föräldrar hade då de hade sex den där kvällen för 20 år sedan. Fy fan. För att är inte Finland egentligen ett perfekt ställe, eller åtminstone ett väldigt bra ställe, för flyktingar att ta sig till? Vi är 5 miljoner människor på 338,424 km², vi är alltså mer skog än människor, och har därmed mer än väl med plats åt alla som behöver. Men såklart har vi alla som har det att handla om pengar, att landets lågkonjunktur är tillräckligt av en orsak till att inte hjälpa medmänniskor – som att människor är produkter som vi kan välja att inte ta emot. Människor är inte kinderägg som kan bannlysas. Eller så tar de hälsotillvägagångssättet, som säger att den allmänna hälsan äventyras om vi tar in skitiga flyktingar. Och även om det är i grund och botten en rasistisk syn, så kan jag förstå detta mer än jag jag sätta fingret på den ekonomiska synen. Med alla dessa anti-vaccinerare (som är ett helt eget problem i sig) i hela landet och faktumet att många flyktingar, efter att ha levt i trånga och ohygieniska tillstånd, testar positivt för tuberkulos och multiinfekterande virus som tar in sjukdomar som länge varit ickeexisterande i Finland, är inte direkt människor som man vill att ska gå omkring massor av andra människor och är därmed en fara för sig själv och andra. Men då igen är ju rökare det också, och vi verkar ju inte ha stora problem med dem.

Men då finns det ju lösningar på detta, som att sätta upp ordentliga screeningsfaciliteter vid gränsen där flyktingarna kommer in och ha dem alla att gå igenom en grundlig läkarundersökning så att man kan separera de infekterade från de ickeinfekterade och hjälpa dem med det de behöver hjälp med. Men aldrig att detta skulle gå igenom i Finland, för att vi är ju fan det mest ohumana stället i hela Europa, känns det som. För att som vanligt är hela argumentet för problemet, ”varifrån ska vi få pengarna, då?” och liksom… vi har ju just gått igenom så satans med nedskärningar så ta lite av dom pengarna och göra något mer med dem än att bara ha Stubb att torka sig i röven med dem.

Och till alla som säger, ”vi måste bry oss om våra egna människor först” – brydde du dig om de hemlösa förra veckan? Nyet.

För det verkar ju lite som att folk glömmer hur jävla viktigt det var att finska barn skulle få fly till Sverige under andra världskriget, och nu då det är vår tur att hjälpa så är det jobbigt och svårt för att barnen är bruna.

Så ja, ibland borde vi skämmas för att vara finnar.

Continue Reading

ett öppet brev till kvinnor som inte är feminister

Min goda vän Lotta sommarpratar idag – första omgången kom just till sitt slut och det kommer ännu en gång ikväll på Radio Vega, men i vilket fall som helst ska alla gå och göra sig själva en tjänst och lyssna på det här.

Hon pratade om feminism, och det är ju ingen hemlighet att jag brinner för det. Jag har varit högljudd och öppen med den delen av min personlighet sedan jag var tretton år gammal och lärde mig vad feminism egentligen står för; i stort sett bestämde jag mig en dag för att älska mig själv.

FEMINISM

För er som inte kan googla, läsa, eller lyssna på Lottas sommarprat så ska få en snabb förklaring på vad feminism egentligen är: feminism är att försvara och fastställa de gemensamma politiska, ekonomiska, kulturella, och sociala rättigheterna mellan könen. Det betyder att båda könen ska tillsammans regera, inte patriarkatet eller matriarkatet.

Feminism är en rörelse för frihet, jämlikhet, val, kärlek, medkänsla, respekt, solidaritet och utbildning.

tumblr_nbhq6adjUp1s5b5tzo1_500

Nu är ju problemet det att feminism är ett skitigt ord. Jaså, är du feminist, nå lika bra att du hänger dig för du strider för ett problem som inte existerar. Feminism är fel och fult och det kommer i vägen för politiken och det skrämmer de övervuxna barnen som kallas vita, konservativa män (ibland till och med liberala män, nu ska vi inte diskriminera). Feminism passar inte som diskussionsämne runt matbordet, speciellt inte om du är en sjutton år gammal flicka som sitter bredvid sin storebror och mittemot sin pappa. Feminism är poänglöst och förstör det fina sociala ideologin vi vill sträva till som de grottmänniskor vi tydligen är. Feminism är jobbigt och det enda jag hör är skrik.

lol. okej. visst. Skrik och rop från män, skrik och rop från människor som inte ens har något att göra med hela jävla ideologin. Hur kommer det sig att en organisation menad att stöda och revolutionera samhället för kvinnorna, ändå börjar handla om män? Liksom, ta ett jävla andetag och gå tillbaka till din problematiska politik istället för att stampa in på något som inte alls har med dig att göra. För att det är på grund av dessa högljudda män vars manlighet blivit hotade av kvinnor som ber som samma lön för samma arbete som feminism ses som en jävligt dålig och jobbig sak som inte är värt att ens prata om längre för att herregud är det inte tillräckligt jämlikt redan?!?!?

tumblr_nmi8tjxYmi1s6uduro1_1280

Därför finns det kvinnor som inte är feminister. Jag är inte feminist för jag hatar inte män, jag är inte feminist för att jag vill ha jämlikhet mellan könen, jag är inte feminist för att jag tycker inte att jag är bättre än män, jag är inte feminist för att det skrämmer bort pojkarna, jag är inte feminist för att jag är inte bög, jag är inte feminist för att jag tycker inte att kvinnofrågan är så viktig ändå. Jag är inte feminist för att jag är inte svag.

Okej, det är väl visserligen bra om du inte har behövt utstå sexuella trakasserier eller vardagssexism. Det är ju trevligt om du aldrig haft en könsroll tillämpad dig eller känt dig nervös då du går genom stan då det är mörkt. Det är jättebra om du får samma lön som männen som gör samma arbete som du, det är också bra om du aldrig behövt försvara dig själv för att du tycker om vetenskap eller matte eller serietidningar eller något annat ”pojkaktigt”. Då är jag glad för din skull, för om du aldrig behövt känna dig hotad eller kränkt på grund av vad en man sagt eller tyckt om dig är det toppen och det verkar som att du lever i något sort utopi för kvinnor och du får jättegärna skicka adressen.

tumblr_nn6aae37va1stfro3o1_r1_1280

Men tänk inte på dig själv för en minut. Tänk på kvinnorna som blivit våldtagna men fått skulden på grund av hur de var klädda. Tänk på kvinnorna som jobbat skiten av sig och ändå inte får den där chefspositionen. Tänk på flickor som fyller elva år och en dag senare gifts bort till en sextioårig gubbe som hans sexslav. Tänk på kvinnorna som måste sälja sig själva för att ha råd att leva. Tänk på kvinnorna som blir gravida och måste ge sin våldtäktsman visiteringsrättigheter till barnet. Tänk på kvinnorna som blir förnekade abort för att deras hälsoval görs av män med en juridisk bakgrund. Tänk på kvinnorna som har större risk att bli offer för sexuella övergrepp än att dö vid fronten då de är ute som soldater i krig. Tänk på flickorna som känner männens fingrar knipa dem i röven innan de ens fyllt tretton. Tänk på kvinnorna som fått syra i ansiktet för att de skrattade. Tänk på flickan vars man drog ett rakblad över hennes ansikte för att hennes hemgift var otillräcklig. Tänk på kvinnorna som blir tillsagda att de är smutsiga för att de hade sex innan äktenskapet, och tror det som sägs, de går resten av livet övertygade om att de inte är värdiga kärlek. Tänk om de kvinnorna som inte lever längre på grund av att de sa nej. Tänk på våldtäktskulturen.

tumblr_nm94axrMMQ1r83d7lo4_540

För att oddsen att blir attackerad av en haj är 1 av 3,748,067 medan en kvinnas odds att bli attackerad och våldtagen av en man är 1 av 6. Men då ses hajen som ett farligt rovdjur och det är rationellt att vara rädd för dem, men då du är betänksam och försiktig mot män så hatar du män och borde brinna i helvetets eldar.

Bara för att inte du behöver feminism så betyder det inte att det inte finns kvinnor ute i världen som behöver ditt stöd, din solidaritet, din feminism.

Tänk inte på dig själv, tänk på statistiken. De senaste åren har 93% av alla filmer regisserats av män, 80% har varit skrivna av män, 70% av alla talroller var givna åt dem och i 2014 var 88% av alla filmer med en man i huvudrollen. Och det här är filmindustrin, en industri som ska representera världen vi lever i då det kommer till människor, känslor, åsikter etc, men ändå verkar det som om världen inte alls är 50/50 med män och kvinnor. Då får vi inte bara en värld med överflöd av män, vi får också den mest missförstådda varelsen som existerar i vårt unga samhälle, nämligen kvinnokaraktären som är skriven av en ogift man utan systrar och observationsförmåga. Men då vi ber om diversitet, så hör de hämnd och de blir rädda.

tumblr_nmyr00nQMJ1sdcgj3o1_540

När kvinnor mot feminism säger, ”Jag behöver inte feminism för att vi är redan jämlika”, vad de egentligen säger är, ”jag har mitt, så håll käften.”

För att kanske jag inte skulle bli nekad antagning till ett universitet på grund av att jag är kvinna, något som hände Marie Curie, men det betyder inte att alla flickor i världen har samma privilegium som jag, och är det då inte mitt ansvar att sprida medvetenhet och göra allt jag kan? Bara för att jag har det bra och inte går igenom mycket mer sexism än att bli kallad Fake Geek Girl (vilket är jävligt tamt jämfört med hur kvinnor behandlas i månget u-land) så betyder det inte att feminismen är en strid som jag ska ignorera. Jag existerar inte på denna jord för att se till att pojkarna i min omgivning är bekväm men mina åsikter, jag existerar inte på denna jord för någon pojke överhuvudtaget – jag existerar på denna jord för att se till att jag dör och lämnar något bättre bakom mig.

För att även om feminism är välgörande för män också så ska inte dess validitet och betydelse hänga på hur användbart det är för män.

Skärmbild (22)

Continue Reading