Det här med det rosa håret

Hair

Jag älskar att ha rosa hår, det är otroligt spännande och jag tycker mycket om att synas. Jag har då aldrig varit någon att ställa mig i hörnet (om det då inte är under familjetillfällen) så den här hårfärgen har passat mig som handen i handsken. Men det är mycket jobb med den här tillställningen, vad än jag sa i min elevkårspresentation så är min naturliga hårfärg inte rosa, utan mörkbrun, och detta leder till mången hårblekning och det i sig är bara en uppenbar utveckling för olika nyanser. Det stör mig inte längre, jag tycker faktiskt om det. Variation är livets krydda (de runtskurrade möblerna i mitt rum hos pappa vet det mycket väl) och ibland gör det väl inte så mycket att håret skiftar i lila och blått.

Men dyrt är det, och tid tar det. Nya märken ska testas och hårinpackningar ska användas, men i slutändan är det nog ändå värt det.

Continue Reading

The only way out is down

Jag är bra på dåliga val; måste säga det igen, jag är verkligen duktig på att göra bristfälliga, idiotiska och helt enkelt korkade val . Har alltid varit det och kommer antagligen aldrig växa ur det – men detta personlighetsdrag tillsammans med två av mina favoritsaker, skräckfilm och bio, resulterar i att vi får något som är på en helt ny nivå av dåliga val.

Idag skedde detta dåliga val, och jag har haft hjärtklappningar i en halvtimme.

Så vad hände egentligen? Nadia ville se en film, vilken film? Jo, As Above/So Below. Trailern såg ju bra ut, uppenbarligen är det ju en skräckfilm men sånt har jag ju älskat sedan jag var elva och bio har jag inte sagt nej till på flera månader, så jag hängde på. Rasmus anmälde intresse, så idag gjorde vi planer att träffas en timme innan filmen. Nadia och jag for dock ut och åt vegetarisk mat, men det är ett helt annat ämne – saken jag vill komma till är att allting är förstorat på bio. Allt.

Halvvägs genom filmen är vi alla hopkurade i konstiga vinklar i biosätena för att det är så jävla läskigt.

För att citera Harry Potter, there are some things you can’t share without ending up liking each other, and knocking out a twelve-foot mountain troll is one of them – i vårt fall var det väl ”överleva årets skräckfilm” istället för twelve foot mountain troll, men i vilket fall som helst så växer varje vänskap ur något sorts underligt frö, och här började vår. Eller ja, jag är ju kompis med dem båda, men ibland är det ju kul att vara tre. (Jag har väl inte de bästa erfarenheterna med detta, men jag är inget om inte optimist) Min poäng är såklart att mina dåliga val är roligare då det finns folks om gjorde precis samma val tillsammans med mig.

10683764_747844561950763_1860033860_n

På en inte helt orelaterad anmärkning så var filmen jättebra och om du gillar skräckfilmer ska du definitivt titta till den – riktigt nervkittlande och awesome, storyn var amazing!

Continue Reading

Hur ta i tu med långmatte

Jag har då aldrig varit någon för matematik, speciellt inte det som är värre än det jag är van vid – alltså långmatte. Så, vi är väl inne på vår fjärde vecka i IB och matten är redan högt över huvudet på mig. Som tur har jag Nadia att hjälpa mig ur pölen, men jag undrar lite hur man hamnar i en sådan situation.

Det jag vill diskutera nu är matteförhöret klassen hade förra torsdagen. Jag hade jobbat jättehårt med att öva, alla repetitionsuppgifter hade skrivits upp i min mapp flera gånger men resultatet på förhöret var ändå sex poäng av aderton. Bitterheten i detta är overklig, jag känner mig så dålig även om jag inte borde låta ett ynka minitest förstöra den goda stämningen, men visst är det ganska surt då man misslyckas med något man faktiskt jobbade hårt med? Det skulle ju inte precis vara något man skriver upp på listan av misstag om jag inte brydde mig – men det här är inte åttan, det här är IB och jag vill inte fucka up.

Så, 6/18 är inte direkt drömresultatet och jag vill inte precis fastställa någon sorts trend i det här men varför är jag inte förvånad? Dags att intensifiera spelet. Bättre resultat i framtiden, annars.

Continue Reading

Några ärliga tankar om gymnasiet

Titta här, jag är tillbaka! Bloggpausen var då inte speciellt långt eller omfattande, men nu har jag börjat göra val om min framtid och jag tyckte att det var dags att komma tillbaka upp i sadeln med det ordentliga skrivandet. Jag blev också lite inspirerad av min nya gymnasievän, Lotta, som börjat skriva för Österbottens Tidning och kom ut med sin första kolumn idag. Hon skrev väldigt bra om feminism, anti-rasism och hur Finland är långt bakom med denna diskussion jämfört med Sverige. Verkligen välskriven text, alla som har möjlighet borde ta tag i närmaste ÖT och läsa den!

Nå, det var det här som inspirerade mig att skriva ett nytt inlägg, och att ändra på hela bloggformatet faktiskt – nu ska jag ta tag i det här!

Jag tänker inte skriva om feminism, idag låter jag Lotta stå för det, men jag vill diskutera det nyaste och mest spännande elementet i mitt liv, nämligen gymnasiet! Nästa vecka kommer jag ha gått en månad i Vasa Övningsskola, och jag har många tankar kring det, men i sista hand så har jag endast goda känslor kring den aktuella situationen och min nuvarande skolgång.

Gymnasiet är en mycket större skola, men med mycket färre elever. Jag vet inte vad detta säger om min förra skola men jag kan bara säga att jag är mycket nöjd med hur saker är för tillfället efter som att Övis inte har den här samma grupperingen av eleverna som jag på något sätt är van vid. Såklart känns det ju lite som att jag talar i fel röst, jag får väl inte riktigt den där ultimata gymnasieupplevelsen då jag inte går i det nationella systemet – men jag är då inget om inte utåtriktad och social, jag har sett till att mina vänner inte endast är begränsade till IB-eleverna. Och jag skulle till och med våga säga att jag har lyckats! Då räknar jag inte ens den ena vännen jag har från förr i det nationella systemet som är äldre, utan jag ser till de eleverna som är lika unga, lika nya och lika fräscha till skolan som jag själv är. Visserligen har elevkåren hjälp mig med det, men också Anna som har presenterat sina nya kompisar, och jag har ju försökt att inte vara så blyg.

Vänner har jag så att det räcker och blir över, och det är jag otroligt tacksam för efter som att jag minns oron jag hade innan skolan började över att inte hitta någon alls, men jag har inte bara hittat människor med samma politiska intresse och brinnande passion för att göra världen ett bättre ställe, men har också hittat människor som jag inte kan sluta skratta med. Djup diskussion var då aldrig så stimulerande i högstadiet, kan jag ju säga – nu vet ju folket i alla fall vad de snattrar om.

Utöver människorna och de otroligt duktiga lärarna, så har vi studierna. Alla mina lektioner går på engelska, och det i sig är inget problem alls, men det har skapat vissa problem med tempot på svaret jag ger läraren då jag blir vald att svara på frågan. Det är inte samma självklara terminologi som jag måste använda, utan det är nya ord och nya koncept och det har verkligen dragit ner på kvaliteten på mina svar. Detta är såklart en vanesak, och nästa period kanske jag inte alls har samma problem längre – men saken är att jag ser min framtid i faktumet att jag inte kan förklara ett skosystem på svenska längre.

Jag hatar inte de långa dagarna, jag hatar inte skolmaten och inte heller hatar jag mina klasskompisar, för att antingen så har jag uppgraderat till ett smartare samhälle eller så har jag själv blivit dummare, men jag trivs. Övis passar mig som handen i handsken och det enda jag egentligen stör mig på är faktumet att vaktmästaren aldrig är på plats så jag aldrig får min skåpnyckel.

14-svyle-163455319723a2f79d

Continue Reading