We both know we ain’t kids no more

Nu är jag i Ruka med min mamma och min morbror och hans familj, och jag är inte här för att skida eller för att åka slalom (don’t make me laugh). Jag följde med för att gå lite egentid med mamma, tillbringa tid med familjen och framför allt för att LÄSA. Det känns som att jag inte läst alls i år, även om jag helt rationellt nog vet att jag uppnått årets Goodreads-mål med 25 böcker, vilket är ganska stadigt en bok varannan vecka. Vilket, helt objektivt sett, inte är mycket och skulle definitivt kunna vara mer, men det är för sent för att ångra detta. Tillbaka till saken: det är väl den där specifika tiden, tillsidosatt för att endast läsa och njuta, som jag mist i år. Största delen av årets böcker har avverkats under någon sorts press, eller som en bingeböcker, inte som traditionell kvällsläsning eller som tid för avkoppling. Nyårslöfte för 2017, kanske? Skärpning med böckerna? Låter rimligt.

Vi körde upp till Ruka med mamma igår, vi startade tidigt på morgonen och jag sov ungefär halvvägs, med det senaste avsnittet av Ted & Kaj-podden som kompanjon. Jag hade nästan hunnit glömma hur vacker världen blir då den är snötäckt, vädret i Vasa har inte levererat det mest behagliga, have-yourself-a-merry-litte-christmas-vädret i år, vilket är frustrerande, men åter en orsak att i det nya året göra sitt bästa till att konsumera mindre och bidra så lite som möjligt till växthuseffekten. Men, kameran kom fram kring Uleåborg och även om jag inte kunde fånga den fina omgivningen så att bilderna skulle göra den rättvisa, lägger jag ändå upp bildbevisen hit.

dsc00682

dsc00688

dsc00691

dsc00727

Idag har vi inte gjort mycket, vi for in till Kuusamo för att handla och i ljuset av Unga Finnarnas charmiga video om tvångssvenskan kände jag mig otroligt utsatt som finlandssvensk. Utan orsak, såklart, jag kan ju finska och jag kan många comebacks på finska om det nu skulle behövas. Det behövdes inte, men ändå, en känner sig inte välkommen på alla ställen i vårt land just nu, vilket är synd. Och sen glömde jag vad öronpropp var på finska, vilket skapade en pinsam situation då jag skulle demonstrera deras användning till den vänliga killen inne på apoteket, men allt löste sig.

Sen har vi hunnit se renar också, vilket är helt otroligt. Jag är fascinerad av hur pinsamt väl stadsdaiju-stämpeln passar mig då jag ser djur som inte ryms i famnen i verkligheten – jag menar, jag såg ju ett får för första gången någonsin i oktober. Och då är jag från Österbotten. Pinsamt. Men fina djur är det, sannerligen.

img_8803

img_8807

Continue Reading

2016 i selfies

För tredje året i rad blir det en liten samling av årets bästa selfies! Det är lätt att konstatera att 2016 har varit ett väldigt homogent år, mitt hår har inte förändrats mycket alls, största delen av året tillbringades med skrälligt rosa hår och ett leende. Jag klagar inte, men må 2017 komma med många förändringar och några förbättringar!

dsc_0182-tile

Continue Reading

Tänd våra ljus, det är nära till natten

Julafton idag, då. Mixade känslor, men jag fick tillbringa den med mina bröder och vår morbror och hans familj, vilket är ett privilegium på många sätt. Det är synd att mamma inte kunde vara här i år, men hon kommer på måndag, så jag får väl vänta till det. Men det här är egentligen första julen, eller ska jag säga decembermånaden, då jag inte haft någon genuin julkänsla alls. Jag har ingen aning om varför, om det är vintermörkret som mjölkat denna apati ur mig, men det här är första julaftonen någonsin som jag verkligen bara har känt mig besvärad och obekväm. Jag tittade inte på Kalle Ankas jul, det kändes som att jag bara var i vägen, och till julklapp fick jag nästan bara choklad, vilket jag försöker att sluta äta. Medan det var trevligt att få äta av mommos julbord, som är mångsidigt och har mycket gott, var det mesta under dagen ganska ett ganska stort antiklimax. Och då är det inte precis så att jag hypat och sett framemot julen för min egen skull i år. Tur är den åtminstone över nu.

Det här verkar som negativ karaktärsutveckling, jag älskar ju julen. Jag måste vara i en enorm svacka just nu, då jag längtat till att julen ska vara över. Bättre lycka nästa år? Bättre lycka nästa år.

img_8747

Continue Reading

You would fall and turn the white snow red as strawberries in the summertime

img_8688

Min sista julfest någonsin kom emot idag. Det är såklart en tolkningsfråga, vem vet hurudana julfester det blir i framtiden? Men om vi ser på min tid i grundskolan + gymnasiet, är det sista julfesten i den stilen, vilket betyder att jag nu blivit vuxen. Det känns så underligt, och det känns framför allt som att jag inte har någon aning om vart jag är på väg. Även om jag har en ganska klar väg jag tänker gå, så är osäkerheten otroligt självklar att det är övernaturligt skrämmande. Jag är oredo, för jag känner mig inte ens som en ABI, jag känner mig inte som något. Jag skulle lika bra kunna vara en högstadieelev, sån är sinnesstämningen just nu.

Det var en trevligt julfest, i alla fall. Vi genomförde vårt ABI-program till vilket jag glömt dansen, men jag ställde mig längst bak och jag antar att det gick bra, för ingen klagade och alla hade roligt. Det är väl det som är huvudsaken i slutändan. Sen gjorde vi the Mannequin Challenge också, vilket gick lite sisådär, jag hade svårt att inte le eller titta mig omkring.

I vilket fall som helst är jag tacksam över min årskurs som är så käck, och jag är tacksam över att jag förhoppningsvis kommer bli student till våren.

Continue Reading